Ketchupkrig....

Idag hände något som jag inte trodde skulle hända undertecknad kan jag lova!

Att slabba eller leka med mat är inte riktigt min grej och inget som jag gillar. Mat ska ätas liksom...
Så varifrån jag fick min idiotiska kommentar vet jag inte riktigt men plötsligt händer det?!?!?

Vi satt hela familjen vid köksbordet och åt kvällsmat. Hannah satt och pillade på ett lock som lät "klonk, klonk, klonk" och jag bad henne snällt att sluta.
Nope, hon fortsatte och tillslut blev jag väl lite grinig kanske så då säger jag:
Om du gör det där en enda gång till så kommer jag spruta ketchup på dig!!!
Jepp - väldigt mogen kommentar ;)
Hannah tittade förvånat på mig och jag såg hur hennes hjärna jobbade med: Kommer hon göra det eller ej??
Så självklart fortsatte hon!!!

Nu är jag ju en person som försöker stå för vad jag säger och inte komma med tomma hot, så jag sliter till mig ketchupflaskan och vinklar den mot henne och sprutar så hårt och mycket jag bara kan!!!

Tjutet hon gör kan jag skratta åt fortfarande. Snabb som blixten är hon också så hon slängde upp sina händer så vad hände då tro??
Jo, självklart så blir det "Right back at You"!!!
Ketchupen splashar tillbaka mot mig såklart......

Samtidigt så blir Hannas händer fulla med ketchup och hon freakar nästan ut och rusar mot mig och torkar av sina kladdiga händer på min tröja!!!
Och jag bara tänkte What?? Vad hände här?? Det var ju inte jag som skulle bli ketchupkletig???

Tja, det fanns ketchupstänk lite här och var i köket och jag fick snällt torka upp det efter att jag lagt min tröja i tvätten.
Men faktiskt så var det riktigt roligt!! (Men det säger jag inte högt till kidsen för det får inte bli en vana LOL)

Mest av allt så tror jag att jag chockade familjen för deras ögon var stora som tefat efteråt lol :)

Over & out

Saknad....

Snart tre månader sedan Wille kom till regnbågsbron och fy sjutton vad jag saknar honom!!!
Har inte riktigt begripit mig på sorgen utan tycker nästan jag saknar honom mer nu än strax efter att han somnade in!?!!?
Man kan ju tycka att det borde bli lättare och att sorgen bleknar och det kommer den såklart att göra, det vet jag ju.

Men varje dag när jag kommer hem så hugger det till i hjärtat när jag inser att min lilla svarta lurvas inte kommer och möter mig i dörren, eller springer ut när dörren är öppen.
Morgonen tänker jag inte så mycket på längre men det är just när man kommer hem och öppnar dörren och väntar på sin älskling som blir överlycklig över att jag är hemma igen som sorgen är oerhörd stor.
Likadant är det i soffan, jag lägger mig fortfarande långt ut med knäna för jag vet att han kommer att lägga sig sked med mig. Men inser ju strax därpå att han inte kommer göra det mer.

Just nu är jag inne i en fas där jag inte ens kan se portisar på bild utan att tårarna nästan börjar komma. Inser att jag nog har försökt att tränga bort känslorna och vara stark.
Det går ju inte.... Dem måste ju få komma.... Och det gör dom just nu....

Min hjärna vet att vi gjorde rätt beslut, han led och han var värd ett mycket bättre och värdigare liv än tassarna i bandage och smärtstillande medicin. Men mitt hjärta brister emellanåt.....

Gaaaaaaaad Wille vad jag saknar dig!!!!
Jag vet att du rullar runt i gräsen i regnbågslandet och har det underbart med alla andra djuren och att vi kommer att ses igen mitt hjärta <3 p="">

 

En stolt mamma...

Veckan som gått är allt en vecka som jag kommer att minnas hela livet tror jag :)
Det började i fredags när Hannah fyllde 15 år!!!
Gaaaaaad - femton år?!?!?! Hur gick det till?? Är allt lite jobbigt att hon är så stor nu minsann.
Men vi firade henne på morgonen och på kvällen så blev det middag på Spring Roll så tror hon var nöjd.

I torsdag så var det dagen D för Hannah. Hon skulle skriva teoriprovet för AM körkort. Hon var rejält nervös och jag var nog faktiskt lika nervös jag. Visste hur mycket det här betyder för henne och hur ledsen hon hade blivit om hon inte skulle klara provet.
Men hon klarade det galant och äntligen fick hon köra sin EU-moped som hon fick när hon fyllde år. Den glädjen i hennes ögon när hon kom ut ur teorisalen där hon skrev provet kommer jag aldrig att glömma!
Är så stolt över att hon lyckades tygla sin nervositet och hoppas, hoppas att detta stärkte hennes självförtroende en rejäl bit :)

När vi kom hem så åkte hon och Sandra iväg till ICA och köpte lite fika och sedan satt vi ute på altanen och fikade och hade en skön stund.
Sedan ville hon köra mer.... lol
Även Sandra ville övningsköra så vi drog i väg till Johansson´s :)

I går var det nollning för Sandra och då blev jag så där himla stolt en gång till :)
Det var allt alkohol med i bilden men hon skötte sig väldigt bra. Jag pratade med henne flera gånger på kvällen och sedan runt midnatt så ringde jag och frågade var hon var och fick till svar att hon var i Annelundparken ihop med en massa andra folk. Så jag sa att jag gärna kunde skjutsa hem henne om hon ville men hon var inte riktigt redo utan ville vara kvar.
Så då sa jag att jag gärna ville träffa henne i alla fall och det var inga problem! Hon kom ner till parkeringen och pratade lite med mig och det är jag oerhört stolt över!
Hennes kompisar hade efteråt varit som stora ??? och menade på att de aldrig hade kunnat med att träffa sina föräldrar i ett sådant läge när de hade druckit osv.
Men Sandra tyckte det var bra att jag visade att jag bryr mig och och älskar henne!

Så ja, jag är en mycket stolt mamma till två av världens absolut bästaste tjejer och älskar dem forever and ever.

Konstig känsla....

I bland så kommer det bara vissa insikter/tankar/känslor som en blixt från en klar himmel rent ut sagt.
Detta upplevde jag helt klart i går....

Hannah fyller 15 år på tisdag och hon har pratat om en moppe i flera år. Föreställ dig känslan av att ha möjligheten att låta henne få just detta!
Hon har varit på trafikskolan och tagit moppelektion och teori. Uppkörningen i fredags gick bra och på torsdag ska hon skriva teoriprovet, efter det hoppas jag att hon får köra lagligt :)

Nåja, i går så åkte vi till Bergmans och hämtade den nya moppen till henne. Glädjen som lyste i hennes ögon var magisk att se! Det gjorde mig så himla glad!!!
Lite senare på dagen körde jag ner moppen till en parkering och Jonas o kidsen tog bilen. Båda två skulle övningsköra lite bestämde vi.

Jag och Sandra satte oss i bilen och Sandra började köra, svänga, bromsa mm och Hannah övade på sitt håll med Jonas som kollade och gav henne övningsuppgifter. De var på två olika parkeringsplatser och jag såg att det gick bra för Hannah också.

Då, rätt som det är, så byter Hannah parkering och kör mot oss där vi åker i bilen.
Den synen och den känslan kan jag knappt ens beskriva men ska försöka....
Där ser jag min yngsta dotter, som ju alltid kommer vara min lilla flicka, komma på en moppe och se så himla vuxen ut!!! När jag tittar lite till vänster så sitter min andra lilla flicka och KÖR BIL!!!
What?? Hur gick det här till??
De tittar på varandra och vinkar lite lätt och det är verkligen bara en ren kärlek och glädje hos båda två.
Men den känslan av att se båda sina barn på var sitt motorfordon var ODD!!! Kan verkligen inte förklara känslan men den var mäktig och jag insåg där och då att mina tjejer börjar bli stora på riktigt.

Nu håller jag både tummar och tår för att det går bra med Hannahs teoriprov, vore fruktansvärt att se hennes besvikelse om det mot all förmodan inte skulle gå bra.
Hon har övat och läst och enligt mig så kommer hon klara det galant :)

Ciao!

Live your life now!

Genom mitt unga (ehhh, ja, jag är ju bara 42!! lol) liv så har jag nog varit med om en hel del som många aldrig kommer i närheten av tror jag.
Både på gott och ont så klart. Dem som känner mig väl vet precis vad jag pratar om så ska inte gå in på detaljer.
Med det skrivet så kan "man" ju tycka, ja, jag kan också tycka, att jag borde njuta av livet och leva här och nu genom att ta dagarna som de kommer och inte försöka gå händelser i förväg.
Har funderat på det ett tag men kommit till min slutsats att jag är inte en sådan person helt enkelt. Har riktigt svårt att släppa taget och bara leva för dagen och kommer nog faktiskt aldrig att göra det heller.
Klart att jag kan leva för vissa stunder och bara släppa taget om allt, men i långa loppet så tycker jag om att ha lite kontroll över livet (i alla fall TRO att jag har kontroll lol).

Så hur ska jag nu börja då.... Med att berätta det som nu är officiellt....
Lika bra att säga som det är, gillar inte att gå som katten kring het gröt.....

Sjukdomen som drabbat min familj heter Huntington Chorea, numera säger man bara Huntingtons.

Huntingtons sjukdom (HS) är en ärftlig neuropsykiatrisk sjukdom med fortskridande nedbrytning och undergång av nervceller i vissa områden av hjärnan. Insjuknandet sker vanligen i vuxen ålder.Sjukdomsbilden kännetecknas av både neurologiska och psykiatriska förändringar och det kan vara svårt att avgöra vilka symtom som sjukdomen börjar med. Enstaka ofrivilliga rörelser är ofta, liksom lättirritabilitet, tidiga symtom. Personlighetsförändringar som aggressiva utbrott och depressiva besvär är inte heller ovanligt.

Förmågan att förstå, lära in, planera och föra resonemang samt att fatta beslut försämras gradvis. Ofrivilliga ryckiga eller slingrande (koreatiska) rörelser blir successivt mer uttalade.
Psykiatriska symtom som ångest, apati och depression är vanligt. 
Glömska, koncentrationssvårigheter och nedsatt initiativförmåga är också andra vanliga symtom. Talstörningar (dysartri) och sväljningssvårigheter (dysfagi) utvecklas gradvis.

Sjukdomen är ovanlig och man beräknar att det finns ca 800-1000 personer med sjukdomen i vårt land.

En utav dessa personer är tyvärr Jonas.....
Jag har anat detta i drygt 5-6 år men inte varit helt säker. För ca 3 år sedan blev jag ganska så säker då jag såg en del tecken. Jonas ville dock inte testa sig för han trodde inte att han hade det.
För två år sedan pratade vi om det igen men Jonas ville fortfarande inte. Ett halvår senare så var det ett faktum även för Jonas och vi beslöt att han skulle testas.

Det är en ganska så jobbig process att gå igenom ett test. Många samtal med psykolog och även läkare för att bli utredda rejält. Klarar vi av att ta emot ett eventuellt negativt besked osv.
I det läget så var både jag och Jonas övertygade om att Jonas var sjuk och var trygga i att ta emot beskedet. Var mest för att få det på papper så att våra nära och kära inte behövde ifrågasätta det....
Men det var jäkligt hemskt att få beskedet ändå, trots att jag visste svaret...

Nu har det gått 1 år och 3 månader sedan vi fick det bekräftat och jag kan ärligt säga att det har varit ett jobbigt år.
Väldigt många känslor. Även jobbigt att inse att det tyvärr är 50% risk att även barnen är drabbade. Usch - jag slår ifrån mig den tanken direkt..... OM så är fallet så hoppas jag att forskningen har nått så långt att det i alla fall kan finnas en bromsmedicin.
Idag finns det ingen bromsmedicin och heller inget botemedel.

Med detta i bagaget så kan man ju tycka att jag verkligen borde kunna leva för dagen, men trots det så kan jag inte detta :(
Jag beräknar hur länge vi kan ha ett hyfsat normalt liv, 5-7 år? Hur ska vi hantera vardagen när Jonas inte kan fungera som vanligt? Hur ska jag hantera alla mina känslor? Hur ska jag hantera barnens känslor? Hur ska jag göra Jonas liv så bra det bara går? Hur ska jag kunna fortsätta leva, jag som faktiskt inte är sjuk? När ska jag be om hjälp? När kommer jag att kunna acceptera att min man inte är samma person längre? Hur ska jag kunna lära mig att bli mindre arg? Hur stark är jag, kommer jag verkligen klara av detta?

Det är såååååå många frågor och det finns verkligen inga svar tyvärr.... Man får ta en dag i taget och en månad i taget och ett år i taget. Men det är svårt för mig.....
Men en sak vet jag och det är att livet är aldrig riktigt rättvist!
Den sommaren som har varit har verkligen varit brutal!!! Inte nog med sjukdomen i sig, alla känslor och all sorg som finns i kroppen gör att jag blir oerhört trött och tom lite osocial emellanåt. När sedan min tröst i allt detta började må dåligt så var jag nog ganska långt ner i dyn. När Wille fick somna in så kände jag just då att näe, nu vill inte jag mer. Jag flyr och lämnar allt bakom mig och låtsas att jag är en helt annan person. Blockerar allt....
Men det är klart att jag inte kunde göra och det är också klart att jag inte vill göra det heller. Men visst kan jag erkänna att vissa mörka tankar har funnits....

Just nu hoppas jag bara att jag orkar ta min familj igenom detta på ett bra sätt och att vi på något vis hittar en styrka någonstans som gör att vi kan leva livet nu.
Jag tror att vi börjar att hitta någon form av vardag just nu och kan börja leva lite mer framöver och inte låta sjukdomen påverka allt.
Men det är inte lätt - fast på något vis så ska jag klara det!

Over & out for now.....

Vi ses vid Regnbågsbron Wille!

Var ett tag sedan jag skrev något här. Har tänkt många gånger att jag ska skriva av mig men har av olika orsaker inte blivit så...

Sommaren 2014 är en sommar som enligt många var den bästa på många, många år. Fantastiskt väder här hemma i Sverige och de flesta har njutit maximalt och laddat batterierna.
Det gäller dock inte riktigt mig tyvärr.
Funderar på vart jag ska börja, hur privat skall jag bli, hur mycket orkar jag skriva. Tror jag börjar där jag slutade på förra inlägget nämligen SLO.
10 klor var borttagna på Wille sist. Det blev ytterligare 3 klor som drogs bort och smärta och medicinering via högre doser kortison bla.
Tillslut så såg det lite stabilare ut. Dagen kom då han inte behövde ha någon tratt, inget bandage och inga strumpor och jag kände mig då ganska så hoppfull :)
Detta var mitt i semestern (V29). Det var fortfarande som så att han absolut inte fick bada eller ha tassarna i vatten, för det hade gjort att de klorna som hade börjat växa ut igen hade försvagats och spruckit igen.

Mitt i allt detta så mådde Jonas inte så bra heller. Vi fick ta beslutet att sätta Gunnars Cigarr i konkurs och det var inte heller så enkelt beslut. Men pausar den biten just nu.
Vi hade semester, Jonas var dålig, Wille kunde inte åka iväg någonstans.... Tja, det slutade med att jag valde att stanna hemma med Wille och Jonas och tjejerna åkte iväg och tältade vecka 30.
Jag tog det lugnt och laddade mitt ganska så utslitna batteri.

Så kommer då den där dagen som gör mig så himla, himla ledsen...... På lördagen så märker jag att Wille börjar slicka på sina tassar igen... Förstår direkt vad som är på G...... Mycket riktigt, det har börjat vätska sig på en utav de få klorna som ej var dragna.
DAMNNNNNNNN...... Gråt....... Förtvivlan....... Inte igen....... Ska han behöva gå igenom detta igen..... Orkar han?........ Orkar vi?.........
Den natten sov varken jag eller Wille mycket. Jag var ledsen, tårarna kunde inte sluta rinna. Självklart påverkade detta Wille som bara ville trösta mig så mycket han kunde.
På söndag morgon gick jag igenom de övriga klorna mycket noga och ser till min förtvivlan att en utav de nya klorna som var på utväxt var påverkad också genom att den hade spruckit och det hade börjat vätska sig.
Det gjorde kanske beslutet lite enklare, jag vet inte... Men han skulle inte behöva gå igenom detta mer......
Jag ringde min familj som var på tältsemester och sa vad jag hade kommit fram till och bad att de skulle skynda sig hem.

Söndag lunchtid var de hemma, vi grät och grät och grät och det var riktigt pissigt alltihopa.
Tillslut så bestämde vi att måndagen skulle Wille få leva ett riktigt hundliv och vi skulle göra det till den bästa dagen i hans liv för att sedan på tisdagen få somna in och slippa allt det onda.
Jäklar vilket jobbigt beslut kan jag lova!!!

Söndagen den 29 juli somnade Wille in i lugn och ro omgiven av sina allra käraste. Det var en fin, eller fin och fin, hur f_n kan det vara fint när ens hjärta somnar in, men han var oerhört lugn och inte det minsta orolig och jag är helt övertygad nu om att det var rätt beslut vi tog för honom.
För mig själv så hade jag gärna haft honom i mitt liv många år till men jag kan inte vara egoistisk.
En hund skall få vara hund och hoppa och leka ute, kunna gå på promenader mm. Inte vara "drogad" i 4 månader och bara kunna gå ut på tomten för att göra sina behov. Inte orka leka utan bara ligga i soffan eller på golvet jämte matte.
Men shit så jobbigt det var och fortfarande faktiskt är.
I skrivande stund så sprutar tårarna så jag knappt kan se vad jag skriver. Jag saknar honom så himla mycket!!!
Fortfarande så tittar jag och lyssnar efter honom för att strax därpå inse att han inte kommer.

Jag fick en sådan fin text skickad till mig dagen mitt hjärta somnade in och jag avslutar detta inlägg med den...

REGNBÅGSBRON

Det finns en bro som förbinder Himlen med Jorden.
Den kallas för Regnbågsbron på grund av dess många färger.
Alldeles bredvid Regnbågsbron ligger ett land med vattendrag, kullar och dalar med mjukt, friskt gräs.
När ett älskat husdjur dör kommer det till denna plats.
Där finns alltid mat och vatten och varmt vårväder.
Dom gamla och svaga djuren blir unga igen.
Dom som blivit skadade blir hela igen.
De leker med varandra hela dagarna.
Men det är en sak som saknas.
De är inte tillsammans med den speciella person som älskade dem på Jorden.
Så varje dag springer de runt och leker tills en dag kommer.
Då de plötsligt slutar leka och tittar upp.
Deras nosar sniffar, öronen spetsas och blicken skärps och plötsligt lösgör sig en från gruppen.
Du har blivit upptäckt och när du och din speciella vän möts, samsas ni i en glädjefylld omfamning som varar för evigt.
Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker det älskade huvudet och du tittar än en gång i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv men aldrig i ditt hjärta.
Sedan gör ni över Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas <3 p="">
Hopp och Lek Wille - vi ses igen!

 

SLO

SLO , ja, det är rubriken i detta inlägget och det är ett ord som jag i princip hatar faktiskt.
Blir ledsen och det gör ont i hjärtat av att blivit varse om vad detta betyder...

Symmetrisk lupoid onychodystrofi heter denna fasansfulla sjukdom, SLO är förkortningen.
Det är en kronisk klosjukdom som innebär att i övrigt friska hundar plötsligt tappar flera eller alla klor.

Nu sitter jag här hemma med en helt utmattad Wille efter att ha bytt bandagen på Blå Stjärna.
Tyvärr så blev det ytterligare en klo som de var tvungna att ta bort, nu totalt 10 klor bortta :(
På onsdag skall vi dit igen för att byta dem på nytt och se hur det ser ut.
Eftersom han fortfarande har väldigt ont så kan jag inte lägga om det hemma utan han behöver en kraftig bedövning för att det överhuvudtaget skall gå att röra.

Fick en fråga om hur jag upptäckte det och nu i efterhand så önskar jag att jag hade fått veta det lite tidigare, för då kanske det hade gått att hejda lite tidigare också så att det inte blev så jobbigt för honom...

Wille började slicka på sin ena tass väldigt mycket. Jag tittade på den men kunde inte hitta något konstigt, det såg vanligt ut liksom. Efter ca 14 dagar lossnade en klo på honom. Jag förknippade inte detta med slickandet tyvärr utan trodde han hade fastnat i något. På Blå Stjärna gjorde det rent och vi åkte hem.

Han fortsatte att slicka på bandaget och ville bita lite där så tratten fick vara på nästan hela tiden. Ringde till djursjukhuset igen och frågade om det skulle vara så här och ja, det kunde det vara, han kanske tyckte det var irriterande att ha ngt på tassen osv...

När det var läkt så satte vi på en strumpa men den var han ganska snabb med att dra av (de är smarta våra vovvsingar!!!) och slickade på tassen igen. Tratten på....
Jag trodde att det berodde på att de höll på att läka men NU inser jag ju förstås varför...
Det var fler klor som inte var bra!!
Han slickade även på sin andra tass emellanåt och NU vet jag ju också varför han gjorde det.... Där fanns det klor som höll på att lossna också :(

Efter ytterligare två veckor så lossnade en klo till på samma tass. Nu började jag fundera seriöst på vad som var fel...
Åkte till Blå Stjärna och de sövde honom och tog bort resterna på klon. De passar på att klippa de övriga klorna och när de klipper en klo på baktassen så lossnar den också!!
Nu började de misstänka klolossningssjukdomen SLO...
Fick en ny tid för undersökning två veckor senare men hann inte åka dit.

Två dagar innan dess så hade han fruktansvärt ont och det hade inte läkt på de sista två klorna riktigt tyckte jag, så jag åkte in på en akuttid tack och lov.
De behöll honom där och sövde honom för att gå igenom klorna och ve och fasa. Det var värre än vad vi hade kunnat tro.
Alla klorna var av väldigt dålig kvalitet och de fick ta bort ytterligare 6 klor!!!
Nu hade han bandage på alla 4 tassarna.
Jag fick hämta honom dagen efter då han var tvungen att vara kvar för att medicineras mot smärtan....
I torsdag em kom vi hem. Sedan dess har han gnytt och varit "hög" då han haft ett morfinplåster på sig.

Idag var vi som sagt tillbaka hos veterinären för omläggning av bandage. Det hade inte riktigt läkt så bra som hon hade velat men hyffsat bra.
Dock så var det ytterligare en klo nu som var rejält dålig så hon fick ta bort den idag med.
10 klor borta alltså...Och det såg ut att blir fler inom kort tyvärr.....

Wille har tydligen en aggressiv SLO just nu tyvärr och det finns inte en enda klo som är av bra kvalitet men de vill inte ta bort dem just nu, de tog bara de mest akuta tack och lov.
Så nu äts det kosttillskott, antibiotika mot infektionen samt kortison och nu hoppas vi bara att det stabiliserar sig så han slipper ta bort fler klor denna omgången.

Men det är en kronisk sjukdom som han kommer att få ha resten av sitt liv. Jag kan bara hoppas att det blir för honom som för flera andra jag har hört talas om, att det kommer i skov och att det kan dröja många år innan nästa kommer!!!
Hur det blir framöver återstår att se men vi hoppas att han skall kunna ha ett så normalt liv som vanligt så klart! Men tufft har han det just nu min lilla svartbjörn...

Usch, det gör ont i mitt hjärta när han ligger här bredvid mig och bara gnyr....
Enda gången han är lite lugn är när han och jag ligger i min säng och jag klappar honom försiktigt och pratar lugnt med honom.
Önskar sååååå att han mår bättre snart!

Konfirmationshelg

Denna helgen gick Hannah från att vara konfirmand till att vara konfirmerad.
Phu - är allt lite jobbigt att ha så stora barn nu när man själv är så himla ung fortfarande?? :)

Nåja, har varit en fantastiskt fin helg och konfirmationen i lördags i kyrkan var så himla fin. Mycket sång och mycket bra "predikan" ifrån Jan- Åke.
Ja, vilken präst vi har! Han är verkligen på rätt plats i livet.... Vilket lugn och när han pratar med människor så ser han dem och bekräftar dem verkligen. En fantastisk person helt enkelt :)

Efter kyrkan så hade vi lite "kalas" efteråt i församlingshemmet ihop med Johanssons. Var riktigt mysigt och tjejerna hade nog en otroligt fin em/kväll.
Det värmer mitt hjärta :)
Känns lite som att vi faktiskt har fyra familjer ibland och det är nog få förundrat att ha! :)

Efter städning och röjning så åkte vi hem med Johansson och tittade på mello. Vi var nog ganska trötta allihopa och jag var faktiskt glad att vi var hemma hos oss så vi slapp sätta oss i bilen och åka hem efteråt :)

Idag var det dags för ett nytt kyrkobesök, denna gången var det en nattvardsgudstjänst och det är klart att jag inte ville missa.
Det gav mig faktiskt ganska mycket idag. Var många kloka ord jag hörde och som gick rakt in i kroppen på mig.
Ska ta och reflektera lite på det framöver. Det är ganska häftigt när man känner att vissa saker bara faller på plats och man får en ny syn på vissa saker :)

Idag har det varit en slappar dag efter kyrkan, inte många knop gjorde och så får det väl vara ibland tycker jag :)
Enda oron jag har i kroppen just nu är att Wille började halta lite i går och i morse så haltade han rejält och hoppade återigen fram på bara tre ben en stund. Han har inte velat gå ut ens så lite orolig är jag. Får nog ta och kontakta veterinären i morgon om jag inte märker någon skillnad på honom snart.

Nåja, en ny vecka börjar i morgon och den kommer nog att gå fort den med hoppas jag. Blir till att planera en ny liten fest, Sandra fyller 17 år på torsdag och ja, tänk att vid denna tiden för 17 år sedan hade jag redan gått över tiden 12 dagar och bara väntade på att mitt liv skulle berikas av vårat lilla barn. Sååååå jag väntade!!! (Och åt glass, hahahaha)

Over and out for now.

Kram L

Recap anno 2014 fram till maj.

Djeeeeesuuuuss så kass jag är på att skriva av mig lite.
Lite ursäktad är jag nog då vintern/våren varit kantad av ganska mycket saker och då har jag liksom inte haft fokus på denna sidan.
Men kanske blir en liten nystart nu, vem vet?
När jag läser igenom mina tidigare så är det ju ändå ganska roligt att ha dokumenterat vad man har gjort :)

Januari och februari svepte förbi som en tornado tycker jag.
Hannah med sitt onda ben som inte blev speciellt mycket bättre under dessa månader och Sandra kämpade på som sjutton hon också i skolan och här hemma.
Själv så fick jag en ny kund uppe i Stockholm som skulle implementeras och många resor blev det.
Kändes emellanåt som att jag pendelade till Stockholm några dagar i veckan tom.

Jobbigaste var nog när jag var på väg hem och tåget körde över en kvinna. Det var en ganska tuff händelse som jag inte vill uppleva igen.
En mycket underlig känsla att bli så berörd och faktiskt lite ledsen över någon som jag aldrig träffat. Och även konstigt att sitta i kupén och ena stunden vara väldigt låg och veta att personer gick och plockade delar av kvinnan och nästa sekund prata om något helt annat och skratta ihop med dem jag satt med.

Mars månad försvann lika fort den!
Vi hade tjejmiddag, kalas och vi var även en innebandy cup i Varberg.
Det var oerhört skoj! Vilka underbara tjejer vi har :)
Bodde bra gjorde vi också - Varbergs kurhotell sov vi på i två nätter och tjejerna sprang omkring i korridoren på nätterna eftersom det fanns ett killag som sov på samma våning ;)
Vi tog oss till kvartsfinal och jag är såååååå nöjd med spelet vi hade hela helgen.

I april trodde jag det skulle bli lite lugnare och det blev det i alla fall på jobbet. Inte lika mycket att göra nu och betydligt färre resande.
Men ödet ville att jag skulle utvecklas....
Det blev en ledig plats på en UGL-kurs (försvarsmaktens Utveckling av Grupp och Ledare) och 3 dagar efter att jag fick förfrågan att gå denna 5-dagarskurs så åkte jag iväg till Hovs Hallar.

Vilken kurs!! Jag kan varmt rekommendera denna till alla jag känner och inte känner.
Var ganska så påfrestande då vi höll på fram till 21.30 på kvällarna och därefter hade vi egen reflektionstid. Somnade runt 23-tiden och var helt slut då, lol.

Men wow vilken resa jag gjorde! Ska inte gå in på allt det här, men är oerhört tacksam över chansen jag fick att gå denna kurs.
Livet blir inte detsamma efteråt - det kan jag lova...

Kommer hem och jobbar en dryg vecka för att sedan åka till London med familjen, Kokke och familjen Johansson.
Jag ÄLSKAR London!!! Vill flytta dit!!! Tänk om det vore möjligt någon gång...
Det blev i alla fall oerhört mycket shopping, shopping och shopping.
Vi hade också en himla tur så att vi fick tillgång till VIP loungen :)
Där spenderade vi allt några stunder med god dryck och tilltugg - perfekt!
Hit kommer jag att åka nästa gång också!

I London var det också första gången som jag och Jonas var på en nattklubb ihop med Sandra!! Vilken odd känsla det var! Snacka om att barnen blivit stora nu, jag hinner inte riktigt med i svängarna!!!
Men skoj var det och Sandra o Emelie hade också väldigt skoj. Tyvärr låg Hannah på hotellrummet och sov då hon blev lite dålig :(
Hmmmm, hur lät detta nu då, vi var på nattklubb och Hannah själv på rummet... lol
Det var dock i källaren på hotellet och vi var inte där så lång stund ;)

Dagen innan vi åkte till London så fick jag åka in till Blå Stjärna med Wille. Han haltade och hade väldigt ont i sin framtass.
Visade sig att en klo hade brutits av inne vid roten. Så han blev sövd och lite opererad och sedan bandage som skulle läggas om varje dag under tiden vi var i London.
Kändes ju lite olustigt, men mammsen fixade det och tog honom till veterinären varje dag för omläggning.
Blev lite komplikationer tyvärr men inget allvarligt.
Så idag är sista dagen med bandage hoppas jag. I morgon räcker det nog med en liten barnstrumpa på bara hoppades veterinären på :)

Ja, nu är vi då inne i maj och som sagt, tiden rinner ifrån mig.
Nästa vecka är det Hannahs konfirmation och det är också lite jobbigt, hon börjar ju bli stor hon med nu!!!
Blir mysigt i alla fall, sedan helgen efter så ska Sandra ha 17-årsfest här hemma..... Ja, jag säger ju det - vart tog mina små barn vägen????
Satt här hemma idag och kikade på nätet på olika bilskolor.... Hannah vill ta moppekort och Sandra ska börja med sitt körkort.
Kan bara hoppas att jag och Sandra funkar bra i bilen så som jag och mammsen gjorde :)

Ja, det var kort om min vinter/vår första 4 månaderna in på 2014.
Glömde ju tala om att hallen renoverades totalt också mitt i allt med kurser, resor och Wille som hade ont, hahahaha.

Nä, nu blir det till att luta mig bakåt och lyssna på en ljudbok, för det har jag också lärt mig sedan någon månad tillbaka att lyssna på :)

Kram L