Har inte riktigt begripit mig på sorgen utan tycker nästan jag saknar honom mer nu än strax efter att han somnade in!?!!?
Man kan ju tycka att det borde bli lättare och att sorgen bleknar och det kommer den såklart att göra, det vet jag ju.
Men varje dag när jag kommer hem så hugger det till i hjärtat när jag inser att min lilla svarta lurvas inte kommer och möter mig i dörren, eller springer ut när dörren är öppen.
Morgonen tänker jag inte så mycket på längre men det är just när man kommer hem och öppnar dörren och väntar på sin älskling som blir överlycklig över att jag är hemma igen som sorgen är oerhörd stor.
Likadant är det i soffan, jag lägger mig fortfarande långt ut med knäna för jag vet att han kommer att lägga sig sked med mig. Men inser ju strax därpå att han inte kommer göra det mer.
Just nu är jag inne i en fas där jag inte ens kan se portisar på bild utan att tårarna nästan börjar komma. Inser att jag nog har försökt att tränga bort känslorna och vara stark.
Det går ju inte.... Dem måste ju få komma.... Och det gör dom just nu....
Min hjärna vet att vi gjorde rätt beslut, han led och han var värd ett mycket bättre och värdigare liv än tassarna i bandage och smärtstillande medicin. Men mitt hjärta brister emellanåt.....
Gaaaaaaaad Wille vad jag saknar dig!!!!
Jag vet att du rullar runt i gräsen i regnbågslandet och har det underbart med alla andra djuren och att vi kommer att ses igen mitt hjärta <3 p="">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar