Riktigt deppo...

Det blir inte alltid som man tänkt sig finns det visst något som heter..

Just nu så känns det väldigt väldigt deppigt i alla fall.
I går kväll så kände jag att jag började må lite dåligt, igen....
Näsan började rinna, halsen retade och jag hostade rejält.

Jonas sa till mig att jag skulle ta en whiskey så rensar det bort alla bacillerna..
Jag HATAR verkligen tom lukten av detta rinnande fenomen men han hällde upp ett glas, jag stod och kollade länge länge på glaset, bunkrade upp med cola och salta pinnar jämte och så tillslut så hällde jag in det i munnen och gurglade!!!
Jonas grät nästan, Va?? Gurglar du min fina whiskey?? LOL
Men efter en stund så kände jag ju att "det" (förkylningen) satt i halsen...
Så då gick jag och hällde upp en till, stålsatte mig och svepte den sedan och höll på och fräsa i några minuter efteråt.... Brrrrr...

Tyvärr så får jag ju meddela att det inte hjälpte..
Vaknade i morse efter en natt full med hosta och snörvel och insåg att det här gbg-varvet har gått åt pipsvängen....

Låter säkert hur fjantigt som helst, men tårarna började rinna och jag blev riktigt riktigt deppo.

Jag tycker jag har kämpat och kämpat och åkt på motstånd efter motstånd hela tiden med både dålig rygg, trampdyna som brister, magsjuka, förkylningar osv men på något vis så har jag kunnat mobilisera mig och återfå kämpaglöden och jävlarinammat igen gång efter gång och känt mig oerhört stark just i det i alla fall.

Jag kunde väl i alla fall få åka dit och känna på det?? Var det tvunget att bli en sådan här grej nu??
Tycker jag varit oerhört starkt mental men nu blev det en kollaps i hjärnan kan jag nog erkänna...
Bara sådan total resignation infann sig i mig i morse...

Trots det så vill jag inte ge upp.. Riktigt galet, jag vet!!!!
Men på något vis så har det här strävandet efter att börja springa och förändra livet varit en väldigt stor del i mitt liv sedan september och fasen, det är surt att inte kunna få uppleva målbilden som jag har haft i mitt huvud sedan dess!!!
Så jag funderar fortfarande på att åka dit i morgon, stå på startlinjen, gå/lunka lite lätt i någon km och när kroppen säger ifrån så stoppar jag.
Men då har jag fått vara där i alla fall...

Samtidigt så VET jag att det går fler lopp, världen går inte under, finns dom som har riktigt svåra liv osv osv....
Jag vet detta, men kan inte låta bli att tycka synd om mig ändå, som sagt, det här var en riktigt stor grej för mig....

Dock så finns det kanske någon högre makt som vet vad som är bäst för mig och försökt få mig att förstå att jag ska vänta er år med att springa gbg-varvet. Enveten som jag är så har jag ignorerat allt så detta kanske var det ultimata tecknet på att jag inte är redo helt enkelt....

Många tankar i huvuet just nu men mest bara en riktigt stor ledsamhet faktiskt...
Men jag ska vända på detta till något positivt, dock kommer det nog dröja någon dag innan jag kan göra det.

Kram L