13 år...

Hjäääälp!!!
Vart tar tiden vägen??

Idag för 13 år sedan så var jag på BB och tyckte att enough is enough...
16 dagar över tiden och knytet inne i magen tyckte allt var toppen där och ville nog stanna kvar ett tag till...

Men tillslut så tog hon sitt första andetag utanför min kropp och den känslan man fick när det här lilla knytet lades i min famn går ju inte att beskriva för någon som inte har upplevt det själv.
Det var ovillkorlig kärlek vid första ögonkastet!!!
Vilken lycka!!!

Tiden rusar iväg bara, hon är ju inte min lilla tjej längre, nu börjar hon bli en stor tjej och jag kan bara hålla tummarna att hon går igenom livet på precis samma sätt som hon har gjort hittills.
Då kommer jag inte att behöva vara orolig...
Eller jo, det är man ju ständigt iof, men inte mer orolig än vanligt då kanske jag borde säga.. lol

I går satt Hanna och jag och kollade igenom en massa gamla kort på Sandra från det att hon var liten.
Vilka flashbacks!!! Såååå små dom har varit!
Jag kommer på mig själv med att tänka:
Har jag tagit tillvara på tiden?? Något som jag ångrar?
Svaret var tyvärr att jag har nog inte tagit tillvara på tiden alltid....
Och självklart finns det saker som jag ångrar....
Men försöker vända det till att det är dom sakerna som gör att jag kan gå vidare och inte göra om det igen...
När jag hör alla positiva ord och beskrivningar av mina underbara tjejer så vet jag att jag, eller rättare sagt vi, har lyckats!!

Att älska någon så myckat att tårarna kan börja rinna av bara tanken på dem är så himla fantastiskt!

Jag är så himla lycklig över att jag har berikats med dessa två underbara gåvor som heter Sandra och Hanna!

Kram Linda