Så många tankar man har!!

Idag så hände det som man som förälder inte vill uppleva.

Hannas lärare ringde mig på jobbet vid lunchtid och sa:
-Hanna mår inte bra!
-Inte? Vad är det som är fel? frågade jag.
-Hon har trillat och slagit sig illa, så hon kan inte röra sig. Så vi har ringt ambulansen så den är på väg nu.
-????????????????????????? Fattar ni hur många tankar? Jag tappade greppet totalt.... Jag kommer sa jag bara.
- Det är kanske bättre att du möter upp oss vid akuten sa läraren.
-Ja absolut, eller förlåt? Vad sa du? svarade jag... Helt förvirrad.

Nåja, jag slängde på mig jackan och rusade ut till bilen, hann säga till tjejerna på kontoret att jag måste till akuten för Hanna har trillat och ambulansen hämtar henne!

Fick tag på Jonas och jag fattade inte att han inte jobbade men när den 10 öringen trillade ner så sa jag bara:
-skynda dig till skolan! Och ring mig direkt så jag vet om jag ska åka dit eller till akuten!!

Tog ju en evighet så jag fick ringa upp honom igen och då kom han äntligen fram. Ingen ambulans så jag sa att jag åker till skolan så vänta på mig!
Gissa om jag höll hastighetsgränsen?? Skulle inte tro det....
Men jag bad att få prata med Hanna under tiden och frågade om hon kunde röra på tårna och det kunde hon. Kan du röra benen? Ja...
Kan du röra armarna och fingrarna? Ja på det också..
PHU!!!!!!!!!!!! Då kände jag att det här ordnar sig.....

Kommer fram och där ligger min lilla älskling i snön med en liten filt under sig och gråter. Jonas och fröken satt bredvid henne och jag rusar dit.
För att göra en lång historia kort så känner jag och ser på henne att hon är inte allvarligt skadad. Och hon är väldigt, väldigt rädd. Hörs att hon har ont i ryggen så klart men ingen risk för förlamning ( som givetvis jag målade upp i mitt huvud..)

Efter en stund så fick vi i alla fall upp henne på fötter och hon hängde lite mot mig men hon stod i alla fall :)
Strax där efter så ringde ambulansen och sa att dom var på väg, jag sa till fröken att hon kunde säga att dom nog inte behövdes, men de ville komma och titta på henne i alla fall.
Så efter 1 timme så kom dom. Ganska lång tid va??

Slutet gott allting ok, hon har fått sig en rejäl kyss på revbenet och har nog en liten spricka där kanske.
Men när jag tänker på vad som kunde ha hänt så blir jag spak.
Ser framför mig vad som hade hänt om huvudet hade åkt in i metallställningen istället... Phu...

Men man ska ju inte tänka på vad som kunde ha hänt, jag vet det. Så jag är bara så himla glad över att hon mår efter omständigheterna väldigt bra. Har svårt att resa sig och sätta sig ned och även att ligga, men det kommer ju att gå över :)

När vi var hemma så kom hennes reaktion efter en liten stund. Hon bara kramade mig stenhårt och tårarna rann. Jag frågade henne om hon har ont?
Inte så farligt sa hon...
Blev du rädd frågade jag?
Jaaaa, svarade hon och brast ut i storgråt.
Min lilla underbara dotter blev helt enkelt livrädd. Hon visste ju att man kan bli förlamad så hennes tanke hade varit att hon inte skulle kunna gå mer och inte kunna göra saker.
När hon sedan hörde att fröken ringde ambulansen så kan man ju förstå att hon blev ännu räddare så klart!
Ja, vi grät en skvätt ihop och sa till varandra att vi hade tur idag :)

Kram L