Skratta eller gråta?

Mitt första långpass i hela mitt liv. Hade inte direkta förväntningar, eller jo, det är klart jag hade!!
Kan ju inte låta bli....

Mitt mål var idag att spränga 6 km gränsen. Kändes inte helt omöjligt. Men när jag vaknade i morse, gick upp och gjorde mig iordning och tog på mig kläderna så kändes det skit jobbigt rent ut sagt. Jonas vaknade och skulle till jobbet och tittade på mig och sa att jag var tokig, men grym... lol.

Startade klockan och började promenera som jag ska göra. Åhhh, så segt. Nästan ont i knäna och hela kroppen.
Ja, tankarna kom ju direkt... Ska jag avvakta med detta idag? Kanske dumt att göra sönder kroppen? Kanske bara ska gå en stund?
Men NEJ, PROVA skrek jag tillbaka till kroppen.
Och jag gjorde det baske mig!!!!!!!! Jag fullföljde hela programmet idag.

Då är frågan, ska jag skratta eller gråta när jag kom hem? Hur såg det ut? Hahaha, klart jag visste om det när jag kom hem. Hade ju full koll på allt hela vägen.

Blev rekord idag!!!!!!! Slog inte bara 6 km gränsen utan tom 7 km gränsen!!
Tot blev det 7,57 km idag och jag är så himmla, himmla glad och super nöjd!
Fattar fortfarande ingenting, gjorde jag det verkligen? Utan att falla ihop död?

Göteborgsvarvet kommer jag absolut att klara inser jag ju nu. Är ju lång tid kvar och jag är stark som en oxe mentalt och tydligen mycket starkare i kroppen nu också bevisligen :)

Så jag både skrattar och gråter idag!! Av lycka och tycker jag är världens bästa Lindzen idag :)
(Osvensk som vanligt, hahaha )

Kram till alla!! ( Jepp, är man glad så är man och kan då dela med sig frikostigt, hahaha )

//L