Ketchupkrig....

Idag hände något som jag inte trodde skulle hända undertecknad kan jag lova!

Att slabba eller leka med mat är inte riktigt min grej och inget som jag gillar. Mat ska ätas liksom...
Så varifrån jag fick min idiotiska kommentar vet jag inte riktigt men plötsligt händer det?!?!?

Vi satt hela familjen vid köksbordet och åt kvällsmat. Hannah satt och pillade på ett lock som lät "klonk, klonk, klonk" och jag bad henne snällt att sluta.
Nope, hon fortsatte och tillslut blev jag väl lite grinig kanske så då säger jag:
Om du gör det där en enda gång till så kommer jag spruta ketchup på dig!!!
Jepp - väldigt mogen kommentar ;)
Hannah tittade förvånat på mig och jag såg hur hennes hjärna jobbade med: Kommer hon göra det eller ej??
Så självklart fortsatte hon!!!

Nu är jag ju en person som försöker stå för vad jag säger och inte komma med tomma hot, så jag sliter till mig ketchupflaskan och vinklar den mot henne och sprutar så hårt och mycket jag bara kan!!!

Tjutet hon gör kan jag skratta åt fortfarande. Snabb som blixten är hon också så hon slängde upp sina händer så vad hände då tro??
Jo, självklart så blir det "Right back at You"!!!
Ketchupen splashar tillbaka mot mig såklart......

Samtidigt så blir Hannas händer fulla med ketchup och hon freakar nästan ut och rusar mot mig och torkar av sina kladdiga händer på min tröja!!!
Och jag bara tänkte What?? Vad hände här?? Det var ju inte jag som skulle bli ketchupkletig???

Tja, det fanns ketchupstänk lite här och var i köket och jag fick snällt torka upp det efter att jag lagt min tröja i tvätten.
Men faktiskt så var det riktigt roligt!! (Men det säger jag inte högt till kidsen för det får inte bli en vana LOL)

Mest av allt så tror jag att jag chockade familjen för deras ögon var stora som tefat efteråt lol :)

Over & out

Saknad....

Snart tre månader sedan Wille kom till regnbågsbron och fy sjutton vad jag saknar honom!!!
Har inte riktigt begripit mig på sorgen utan tycker nästan jag saknar honom mer nu än strax efter att han somnade in!?!!?
Man kan ju tycka att det borde bli lättare och att sorgen bleknar och det kommer den såklart att göra, det vet jag ju.

Men varje dag när jag kommer hem så hugger det till i hjärtat när jag inser att min lilla svarta lurvas inte kommer och möter mig i dörren, eller springer ut när dörren är öppen.
Morgonen tänker jag inte så mycket på längre men det är just när man kommer hem och öppnar dörren och väntar på sin älskling som blir överlycklig över att jag är hemma igen som sorgen är oerhörd stor.
Likadant är det i soffan, jag lägger mig fortfarande långt ut med knäna för jag vet att han kommer att lägga sig sked med mig. Men inser ju strax därpå att han inte kommer göra det mer.

Just nu är jag inne i en fas där jag inte ens kan se portisar på bild utan att tårarna nästan börjar komma. Inser att jag nog har försökt att tränga bort känslorna och vara stark.
Det går ju inte.... Dem måste ju få komma.... Och det gör dom just nu....

Min hjärna vet att vi gjorde rätt beslut, han led och han var värd ett mycket bättre och värdigare liv än tassarna i bandage och smärtstillande medicin. Men mitt hjärta brister emellanåt.....

Gaaaaaaaad Wille vad jag saknar dig!!!!
Jag vet att du rullar runt i gräsen i regnbågslandet och har det underbart med alla andra djuren och att vi kommer att ses igen mitt hjärta <3 p="">