Vid 10,50 blev det "lunch" pasta coh grillad kyckling.
Kom iväg mot Gbg men lite sent kanske. Inte blev det bättre av att vi inte hittade och hade glömt gps´n hemma!!! Här kan jag säga att jag blev ganska stissig!!!
Kom till slut fram till platsen där alla bussarna lämnade av folk och nu var klockan ca 13,50. Min start tid var 14,29. Ja, Linda var MYCKET stressad, är en person som alltid vill vara ute i god tid..
Kom fram till entrén och frågade en person om var Team Silver skulle vara. En liiiiten bit bort..
Nu var jag grymt kissenödig och springer till toaletterna vid entrén.
MEGA KÖ!!!
Stod kvar i 10 min när jag insåg att jag inte skulle hinna. Var ca 15 personer framför mig och ja, det går ju inte....
Här var jag nästan redo att kasta in handduken. HUR skulle jag kunna hålla mig i drygt 4 km innan första toaletten kommer utmed vägen??
Rusar till platsen och ser att hela gruppen hade börjat gå...
STRESS!!!! Gillar inte...
Nåväl, gilla läget Linda, upprepade jag för mig själv om och om igen.
Strax innan startskottet går så kommer vinnaren upp mot oss...
Hmmm, han var klar innan jag ens började... ÅHhh vad jag var avis!!
Startskottet går och jag försöker och försöker hålla mitt tempo. Det var super svårt :(
Nåja, jag joggar och jag försöker. Hade bestämt mig för att jag skulle gå i alla uppförsbackar och det gjorde jag utan dåligt samvete.
Vid första vätskekontrollen så var det Linda som sprang till toaletten direkt.
Åhhhhh - så skönt, hahahaha.
Men efter det så hade jag jätte svårt att komma in i mitt tempo och rätt andning. Gick över bron och joggade efteråt men det ville sig inte alls :(
Vid 7 km hade jag så satans ont i benhinnan och i vaderna att jag tänke:
Ska jag verkligen klara detta gånger 2 till??
Mitt svar tll mig själv var: NEJ... Men härda ut lite till...
Vid 1 mil så ringde jag Jonas och sa att jag höll på att dö och att jag var tvungen att bryta, det gick inte längre....
Då dyker det upp en kvinna och skakar på huvudet åt mig.... Sedan säger hon:
Du ska inte alls bryta här, det är klart att du ska ta dig runt!!
Finns inte en chans sa jag att det går...
Jodå säger den här kvinnan! Jag går med dig runt hela vägen! Och jag ska stötta dig så att du kommer i mål!!
Kan ni fatta va?? Vilken människa??
Nu hade hon opererat sina axlar och hade mitella på båda och kunde inte springa själv sa hon, men skulle gå runt.
Där och då bestämde jag mig.
Jag skulle trotsa alla smärtor och alla negativa tankar. Jag skulle runt!
Ringde Jonas igen vid 11 km märket men han förstod nog inte riktigt vad jag sa, men lycka till sa han..
Mitt på Götaälvsbron ringer han igen och undrade var jag var? Han var jätte orolig och undrade var jag var?
Jag är mitt på bron sa jag, så ni får ta er till målgången för jag SKA i mål!!
Vaaa?? Fick jag till svar? Sedan ett gapskratt och sedan ett LYCKA TILL!!! Vi ses vid målet!
Resterande sträcka var nog faktiskt en mardröm!!
Mina vader var hårda som stenbumlingar, kunde inte ta ut ett helt steg. Stannade till någon gång för att stretcha ut de värsta knölarna men ja, det var en pina rätt och slätt.
Desiree, som den här underbara kvinnan heter, stöttade mig hela vägen!
Vi räknade ner km för km och när det var 5 km kvar så började jag tveka igen, det här kommer aldrig att gå....
När det var 3 km kvar och jag ser återigen skylten där man skulle samlas om man skulle bryta så var jag vääääldigt sugen på att stanna kvar i mitt huvud. Det stod Gratis skjuts till mål!!
Men nix, sa till Desiree; Jag kan gå gratis till mål också så jag gör hellre det..
Hon skrattade och sa att det var helt rätt tankar.
2 km kvar, nästan framme, men jäklar vad ont jag har. Känner att tårarna är inte långt borta och önskar såååå att jag var framme.
1 km kvar, ser en kille som precis har svimmat och ambulansen är där och plockar upp honom. Stackaren!! Så långt och så nära!
Fick nya krafter och ska bara i mål nu...
Strax därefter så säger Desiree att hon ska försöka springa sista biten, hon vill så gärna komma i mål innan 3,5 h.
Jag kramar om min "Ängel" och tackar henne och blir nästan lite rörd.
När jag kommer över sista bron så tänker jag att jag måste jogga lite, då minskar tiden med att ha ont...
Går ju givetvis inte så långt. Och den sista kilometern är nog den längsta i mitt liv tror jag, lol!
Ser målområdet och ja, måste ju springa sista biten och det gör jag.
Joggar försiktigt in i mål och inser att jag har gjort en halvmara!!!!
Wow, vem hade kunnat tro det för 2 år sedan?
Jag är otroligt besviken över att jag inte lyckades bättre med löpningen, men det var väl inte min dag helt enkelt?
Jag är däremot otroligt stolt över att jag tog ett beslut när det var som jobbigast ( tyckte jag då, lol ) och fortsatte.
Jag har nog en stark vilja trots allt och lärde mig otroligt mkt av detta.
Så kan jag vara något annat än nöjd?
NEJ!!!!!
Nu sitter jag här i soffan, med benen i högläge och ett lager voltaren insmorda. Om jag kan gå i morgon vet jag inte än, staplade in i huset som en 150 åring....
Men jag gjorde det!!!!
Nedan är en bild på en glad och trött Linda med skylten som min yngsta dotter hade gjort och tagit med sig!!
Vilken kärlek :)
Kram Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar