Filurar lite...

Å ena sidan är jag super stolt över mig själv som fortfarande är ute och springer och inte har gett upp!!
Å andra sidan så är jag pissed off på mig själv för att jag inte kommer vidare...
Vid det här laget tycker jag att milen borde vara en pice of cake ju!!!

Ibland är det ju bra att reflektera lite över tiden som har gått.
Tror att det var det jag gjort till och ifrån nu i 2 dagar.
Vet inte om jag kommer fram till något specifikt men jag börjar nog fatta att klara av att springa långt är inget som man bara gör så där hux flux bara...

Hela mitt inre skriker efter att jag ska ge mig och ge kroppen och mig själv vad jag tål. Idag kanske det är 1 mil??
Jag vet inte just nu vad jag kan prestera som max eftersom jag inte vågat utsätta mig själv för detta trots att det egentligen är precis sådan som jag är.
Just Do It genomsyrar väldigt mycket i mitt liv faktiskt.

Men skador och problem har väl fått även en utav de envisaste tjejerna att reflektera över vad som är vad och hur man skall gå till väga antar jag.

Jag tror att det är positivt att jag sitter här på jobbet och längtar ut i kväll och att jag i mitt huvud har siktet inställt på 1 mil.
När jag väl kommer ut så säger antagligen kroppen något annat och jag försöker verkligen att lyssna.
Tror jag har lyckats rätt bra det sista med att lyssna på kroppen?!?!?!

Men jäklar så frustrerande det är.
Bara 33 dagar kvar till Midnattsloppet och när jag tittar på min löpträning så är det inget jag kan hurra för direkt...
Hur ska det gå......

Gaaaaaaaaaad, blir tossig, jag vill så himla, himla, himla mycket!!
Och jag vill så gärna, gärna känna att jag kommer vidare och utvecklas...

Blääää, jag ställer in målet idag på 5 km och jäklar om det inte blir det Linda Ahlberg!!!
Och om min hjärna fungerar som vanligt så kan jag nog kanske pressa det lite till...

Kram L