Funderingar...

Det här med träning är ju en intressant tanke...
Jag började springa pga Göteborgsvarvet. Slet som ett djur i början.
Efter ett tag så började jag ju gilla det, tom längta efter att få ge mig iväg ut.

Då börjar skadorna och sjukdomarna...
Och så har det fortsatt hela tiden. Börjar ju fundera på varför?? Jag har tagit det lugnt med träningen och inte jagat livet ur mig.
Så tycker i alla fall jag...

Varför blir det så då?? Man bygger ju upp kroppen, börjar må bättre och i den vevan så slår kroppen tillbaka och man får börja om från början.
Vore det inte mest logiskt att det vore tvärtom??

Idag så fick jag i alla fall ett bryt... Tyvärr...
När jag satt i soffan i går kväll så kände jag hur det högg till i ryggen igen. Precis på samma ställe där jag har haft ont till och ifrån nu ett tag..

Gick och la mig och kunde inte sova. Hur jag än låg och vilka knep jag än tog till så högg det om och om igen i ryggen. Så om jag skall summera natten så tror jag inte jag fick mer än 1-2 timmars sömn....

Vaknade och var ganska så trött men men.... Bara gilla läget...
När jag står och tar på mig tröjan så känner jag nästa knytnävslag. Var en riktigt rallarsving!!
Någonting i trampdynan brast IGEN!! Också precis samma ställe som det var tidigare...

Jag kunde bara inte rå för det utan började stortjuta. Nu var jag ju på G igen med löpmingen och återigen så blir det ett magplask som heter duga och förhoppningsvis så kommer jag att kunna börja om igen..

Men det är nu mina funderingar börjar...
Är det verkligen värt det här? Hur mycket orkar jag med?
Hur många gånger orkar jag ladda om mentalt och även fysiskt?

Just nu känns det som om enough is enough, men med lite distans om några dagar kommer jag kanske att ha ändrat mig igen.
Men faktum är att jag ligger här i sängen och har nära till tårarna igen. Det har jag faktiskt haft nästan hela dagen...
Riktigt för jäkligt känns det!!!

Tror inte jag är känd för att ge upp i första taget och enligt mig är det en bra egenskap.
Men någon gång måste man väl kanske vara realistisk också och inse sina begränsningar.

Känns just nu inte som om det här med att springa gbg-varvet är något för mig. Har väldigt svårt just nu att se mig själv klara av 2,1 mil...

Nä, ska väl kanske inte tänka för mkt negativt nu utan vända det så att jag blir starkare... Men attans så svårt det är att vända tankarna just nu..

I morgon em ska jag till naprapaten, får väl se vad han har att säga om ryggen...
Foten har jag börjat rehabilitera idag genom att åka till Fotriktigt och köpa iläggssulor....

I morgon är en annan dag, förhoppningsvis så mycket bättre än denna dag..

Sov så gott!

Kram L