Skratta eller gråta?

Tja, jag har inte bestämt mig för vilket ännu så jag tror det blir både och faktiskt.
Idag kände jag mig förvånandsvärt pigg så jag tänkte genomföra mitt långpass.
Äter frukost och laddar. Slår på datorn för att kolla hur passet ser ut idag och går samtidigt in på Göteborgsvarvet sidan och spanar lite.
Kollar in anmälningslistan...
Blir fundersam...
Hittar mig inte....
Letar igen...
Hittar mig fortfarande inte...
Söker på Pan Vision...
Hittar alla på jobbet som skall springa förutom mig själv...
Söker på alla Linda....
Finns ingen Ahlberg...
Söker på alla i Borås för att se om det är felstavat...
Näe, finns inte ens någon i närheten...

Jaha....
Bara att konstatera: Jag är INTE anmäld till gbg-varvet......
Loppet är fullbokat och det finns inga platser kvar.....
Får ju givetvis ringa i morgon och kolla vad som har hänt men har inga större förhoppningar...

Därav rubriken: Ska jag skratta eller gråta?
Det var ju inte direkt min tanke att jag skulle springa varvet utan blev ju mer eller mindre utmanad och ja, jag är ju tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna så det var ju bara att Just Do It....

Så egentligen borde jag ju skratta högt??
Jag kan hålla huvudet högt, har slitit som en liten blå sedan slutet av augusti för att kunna klara mig runt halvmaran. Jag gav inte upp utan ödet spelade mig ett nyck helt enkelt.

Men, faktum är att det känns skit trist!! Hade faktiskt börjat se fram emot det hela och nu blev det bara tvärstopp :(

Trots denna starten så gav jag mig i alla fall ut på mitt långpass.
Får väl erkänna att jag inte var direkt motiverad, helt tvärtom. Sprang och småsvor tom emellanåt, hahahaha

Vad händer då?
Jooo, REKORD!!!
Klarade milen idag!!!

Så just nu sitter jag här med blandade känslor.
Jätte glad över min utveckling och att jag har förbättrat konditionen så som jag har. Samtidigt oerhört besviken.
Tror att det blir svårt för mig att mentalt ladda om och hitta ett annat mål just nu :(

Får väl se hur det slutar helt enkelt, en dag i taget heter det väl?

Kram Linda