Sandra skulle utredas för Huntingtons juvenila form. Det har varit ett töcken av känslor, stress, ångest och ja, alla känslor man kan beskriva tror jag.
Veckan som varit har varit galet jobbig. Visste att vi skulle få besked på testet på fredagen och jag både ville och inte ville få beskedet.
Tyvärr var jag ganska så övertygad om att Sandra hade sjukdomen och har förberett mig på detta......(om man nu kan göra det....)
I går så var dagen inne. Sådan ångest men när vi fick beskedet att Sandra inte bär anlaget alls så var det som att Mount Everest försvann ifrån mina axlar!!!
JÄVLAR VILKEN LYCKA kan jag bara säga!
Vi grät, skrattade, var chockade, var överlyckliga och återigen, alla möjliga känslor kom fram.
I min hjärna dök det plötsligt upp en "bild" av barnbarn lol.
Jag är såååååååå tacksam över att Sandra aldrig mer behöver oroa sig för att hon är drabbad av sjukdomen. Hon behöver aldrig mer oroa sig för den för sin egen del.
Kan bara tacka "någon däruppe" som i detta fallet faktiskt vakat över oss.
Nu rinner det glädetårar igen lol.
Denna helgen kommer gå i tacksamhetens tecken och jag har påbörjat min resa med att leva här och nu!
